Jag ska jobba i natt. Trots att det inte är helg. Det är tydligen nån studentförening som ska ha fest. Jag hatar studentföreningar som ska ha fest. Det blir alltid så mycket att göra. Plus, kan studentföreningar festa sansat? Nej.

Eftersom jag ska jobba nu inatt och hela helgen så skickade jag ett sms till P igår och frågade om han ville ses men han hade inte tid. Han har aldrig tid längre. Det värsta med det är att jag inte vet om det är sanning eller bara som han säger. Han kan ha tröttnat på mig. Det är mycket möjligt. Men han kan också tala sanning. Det är också mycket möjligt.

Jag har börjat tröttna lite på hela grejen med honom. Med att inte ha en aning om vad som pågår mellan oss inte inte kunna fråga och ställa krav eftersom det vi har inte är på riktigt. Jag är trött på att det bara är jag som hör av mig och frågar om vi ska ses. Det har hänt 2 gånger på snart ett halvår att han har hört av sig först.

För nån månad sedan var han bort i två veckor på nån slags turné. Innan dess var han väldigt mysig och sa fina ord till mig och gav mig blickar som måste ha betytt någonting. Men efter att han kom tillbaka har det liksom försvunnit. Inget om att han hade saknat mig. Inget om att det var kul att se mig igen. Inet sådant alls. Visst håller han om mig, kramar, kysser och är allmänt mysig. Men inga ord. Aldrig några ord. Jag önskar mig ord.

Jag vet att jag borde avsluta hela grejen med honom men på nåt stadium tror jag att jag behöver honom. Eller i alla fall någon. Jag menar, vem ska jag ringa på midnatt på nyårsafton om jag tar bort honom ur mitt liv? Vem ska jag vinterpicknicka med? Vem ska hålla mina händer varma och tina upp min kropp efter att vi varit ute i vinterkylan? Vem ska finnas bredvid mig i soffan? Vems arm ska jag somna på? Vems hjärtslag ska jag lyssna till? Vems lukt ska jag ha i kudden?

Det kanske låter egoistisk. Som om jag bara vill ha honom kvar för egen vinnings skull. Men är inte kärlek ganska egoistiskt?